Vad krävs för att en förpackning ska vara livsmedelsgodkänd i Sverige?

Av Ida Simon-Andersson, HR/Marknadsansvarig på Nordic Pack AB

Du har hittat en leverantör med rätt pris och snabb leveranstid – men är förpackningen faktiskt godkänd för att möta livsmedlet du säljer? Frågan dyker upp i nästan varje inköpsprocess. Det gäller glasburkar till sylt, plastflaskor till saft och hinkar till bulkvaror. Svaret avgör om du kan ställa varan på hyllan eller riskerar ett kontrollbesök som stoppar leveransen.

Vad betyder livsmedelsgodkänd förpackning i praktiken?

En livsmedelsgodkänd förpackning uppfyller EU:s ramförordning 1935/2004 och migrationsgränserna i förordning 10/2011 för plast. Det innebär dokumenterad spårbarhet, testade material och korrekt märkning. Dessutom krävs en giltig försäkran om överensstämmelse (DoC) som följer hela leveranskedjan, från tillverkare till grossist och vidare till butiksledet i Sverige.

Det låter abstrakt tills man bryter ner det i tre delar som avgör om en affär går igenom eller fastnar i en kontroll. Första delen är materialet i sig – vilka kemiska ämnen får finnas och i vilken mängd. Andra delen är dokumentationen som följer materialet genom varje led. Tredje delen är märkningen på den färdiga förpackningen, som ofta glöms bort tills en butikskedja eller en kommunal livsmedelsinspektör frågar efter den.

Den totala mängden ämnen som får överföras från en plastförpackning till livsmedlet får inte överstiga 60 mg per kilo livsmedel (EU-kommissionen, 2011). Det är den typen av konkret gränsvärde som avgör om ett material går att använda – inte en allmän känsla av att "plasten verkar säker".

Vilka lagar styr livsmedelsförpackningar i Sverige och EU?

Grunden är förordning (EG) 1935/2004, som gäller alla material som kommer i kontakt med livsmedel – glas, metall, papper och plast. Den slår fast att inget ämne får överföras till livsmedlet i en mängd som äventyrar människors hälsa eller försämrar livsmedlets sammansättning.

För plast finns en mer detaljerad förordning: 10/2011. Den anger exakt vilka ämnen som får användas vid tillverkning, vilka migrationsgränser som gäller och hur materialet ska testas. Det är till exempel skillnaden mellan en PET-flaska godkänd för saft och en industriplast som säljs billigt men aldrig var avsedd för livsmedelskontakt. Båda förordningarna uppdateras löpande med nya tillägg – senast i februari 2025 – så årtalet i namnet säger inget om hur aktuellt innehållet är.

Glas och metall saknar en lika detaljerad EU-förordning som plast, men omfattas fortfarande av ramförordningen 1935/2004 och av nationella regler som Livsmedelsverket tillämpar vid kontroll. I Sverige är det Livsmedelsverket och kommunerna som utövar tillsyn över livsmedelsföretag, medan Swedac kontrollerar färdigförpackade varors mängdangivelse enligt ett separat regelverk.

För B2B-köpare som importerar förpackningar från länder utanför EU tillkommer ett extra ansvar. Importören räknas som den part som först släpper ut materialet på EU-marknaden. Det innebär ansvar för att dokumentationen finns, även om tillverkaren sitter i ett land utan motsvarande lagstiftning. Det är en vanlig fallgrop när ett svenskt företag handlar direkt från en fabrik i Asien utan en EU-baserad mellanhand som redan har säkerställt att DoC och materialtester finns på plats.

Vad innehåller en försäkran om överensstämmelse (DoC)?

En Declaration of Compliance är det dokument som faktiskt bevisar att en plastförpackning är godkänd. Det ska kunna visas upp i alla handelsled förutom i detaljhandeln (Livsmedelsverket, 2025). Saknas dokumentet när en kontrollmyndighet frågar efter det, är det leverantören och i förlängningen köparen som får problemet på sitt bord.

En komplett DoC ska innehålla namn och adress på tillverkare och utfärdare samt en beskrivning av materialet. Bilaga IV till förordning 10/2011 listar nio obligatoriska uppgifter som en DoC ska innehålla. Bland dessa finns bekräftelse på att migrationsgränserna hålls och eventuella begränsningar för användningen – till exempel om materialet bara får användas bakom en så kallad funktionell barriär. Som inköpare av förpackningar till exempel kosttillskott eller såser räcker det inte att fråga "är det här godkänt?". Rätt fråga är "kan jag få DoC:n för just detta artikelnummer, i den volym jag beställer?".

Ett typiskt fall är ett livsmedelsföretag som beställer en ny plastburk till en kryddblandning. Först vid en revision upptäcker man att DoC:n som följde med gällde en annan materialsammansättning än den som faktiskt levererades. Den typen av avvikelse är precis det en revisor letar efter, och dokumentationen måste därför matcha artikelnumret – inte bara produktkategorin.

Gäller samma krav för glas, metall och plast?

Nej, kraven skiljer sig åt mellan materialen även om de delar samma grundprincip om att inget farligt ska överföras till livsmedlet. En livsmedelsgodkänd förpackning i plast är mest detaljreglerad eftersom migrationsrisken är störst och varierar mest beroende på tillsatser, färgämnen och återvunnet innehåll.

Glas och metall anses generellt mer inerta, det vill säga mindre benägna att avge ämnen till innehållet. Det innebär ändå inte att de är undantagna kontroll. En glasburk med ett metallock måste till exempel uppfylla kraven för båda materialen var för sig. Det beror på att locket ofta har en plastbeläggning eller en gummipackning som i sin tur omfattas av plastförordningen.

För konservburkar och andra metallförpackningar handlar dokumentationen ofta om lacken eller beläggningen på insidan, inte om metallen i sig. Det är just i de här gränsytorna mellan material – lock mot burk, etikett mot yta, beläggning mot innehåll – som dokumentationen oftast brister. Varje komponent kräver i teorin sitt eget underlag, men i praktiken köps de ofta in från olika underleverantörer utan samordning.

Det är ett skäl till att helhetsleverantörer som arbetar med flera materialtyper samtidigt kan ge ett tryggare inköp. Risken att ett enskilt skikt i en kompositförpackning saknar dokumentation minskar när en part ansvarar för hela artikeln, från glas till lock till etikett. Vill du läsa mer om materialvalet specifikt för plast kan du se vår guide om plastflaskor för B2B, för glasburkar vår guide om glasburkar för B2B, och för glasflaskor till drycker vår guide om glasflaskor för dryckesproduktion.

Vad gäller för PCR-plast och återvunnet material i livsmedelsförpackningar?

Återvunnen plast – ofta kallat PCR, post-consumer recycled – väcker en extra fråga utöver de vanliga migrationskraven: var kom råvaran ifrån och vilka föroreningar kan finnas kvar från materialets tidigare liv. EU har därför infört ett separat regelverk, förordning (EU) 2022/1616, som specifikt styr återvunnen plast avsedd för livsmedelskontakt. Förordningen kräver en egen DoC enligt bilaga III.

I praktiken betyder det att en flaska tillverkad med 30 procent PCR-plast inte automatiskt täcks av samma dokumentation som en flaska i jungfrulig plast, även om de ser identiska ut på hyllan. Den anläggning som processar den återvunna plasten måste vara godkänd för ändamålet. Varje sats ska dessutom kunna spåras tillbaka till sin källa. För en inköpare som vill profilera sig på hållbarhet är det här en fråga som ofta missas tills en kund eller en revisor frågar efter underlaget.

Ett konkret exempel är ett dryckesföretag som vill byta till PET-flaskor med återvunnet innehåll för att stärka sin hållbarhetsprofil. Om leverantören inte kan visa upp en DoC enligt 2022/1616-förordningen för just den återvunna plasten finns en risk att hela bytet måste pausas tills dokumentationen är på plats. Det gäller även om den underliggande plasttypen i övrigt är korrekt godkänd enligt 10/2011.

Vad händer om förpackningen visar sig inte vara godkänd?

Konsekvenserna trappas sällan upp via ett enskilt skriftligt beslut direkt. Först kommer normalt ett föreläggande, det vill säga ett krav från kommunen eller Livsmedelsverket om att åtgärda bristen inom en viss tid. Följs inte föreläggandet kan myndigheten koppla på vite – ett ekonomiskt påtryckningsmedel som blir verkligt om kravet ignoreras.

För administrativa överträdelser, till exempel bristande dokumentation eller felaktig märkning, kan myndigheten även besluta om en sanktionsavgift utan att frågan behöver gå via åklagare eller domstol (Livsmedelsverket, 2026). Vid grövre eller upprepade överträdelser finns dessutom straffrättsliga sanktioner i form av böter eller fängelse enligt livsmedelslagen. Dessa fall är dock mer sällan förekommande och kräver oftast uppsåt eller grov oaktsamhet.

För ett B2B-företag är den praktiska risken sällan själva avgiften. Det som händer runt omkring är värre: ett saluförbud som stoppar en hel produktionssats, en kund som kräver dokumentation innan nästa order, eller en revision som måste göras om från grunden. Det är kostnader i tid och förlorade affärer som ofta överstiger en eventuell sanktionsavgift mångfaldigt. Det är skälet till att dokumentationen bör vara klar innan beställningen läggs – inte efter att en myndighet redan har öppnat ett ärende.

Vem kontrollerar att förpackningen verkligen är godkänd?

I Sverige är det den lokala kommunens livsmedelsinspektörer eller Livsmedelsverket, beroende på verksamhetens storlek, som kontrollerar att livsmedelsföretagare lever upp till kraven. Kontrollen omfattar att förpackningsmaterialet är dokumenterat och spårbart genom hela kedjan. Den kan komma utan förvarning, och då är det för sent att börja efterfråga dokumentation från sin leverantör.

Vid en kontroll är det vanligt att inspektören ber om dokumentation för ett urval av de förpackningar som används i produktionen, inte hela sortimentet. Det gör att luckor i dokumentationen ofta upptäcks slumpmässigt. Ett företag har ibland korrekt underlag för nio av tio förpackningstyper men saknar det för just den som råkar kontrolleras, vilket ändå räknas som en avvikelse i protokollet.

Som helhetsleverantör av förpackning och logistik har vi sett samma mönster om och om igen: det är sällan materialet i sig som är problemet, utan att dokumentationen aldrig följde med köpet från början. Vi har hjälpt livsmedelsproducenter att samla DoC, materialspecifikationer och testresultat för hela sin förpackningsportfölj i ett enda underlag inför myndighetskontroller. Det gör att inköparen kan svara direkt istället för att jaga papper i efterhand.

I praktiken handlar trygg förpackningsinköp om att ställa rätt fråga innan ordern läggs, inte efter att varan redan ligger på pall i lagret. Det gäller särskilt vid byte av leverantör, där ett lägre pris ibland döljer att en livsmedelsgodkänd förpackning i själva verket saknar fullständig dokumentation. Samma logik gäller vid byte av material – som när ett företag går från jungfrulig till återvunnen plast utan att uppdatera sin DoC-mapp i samma steg.